kaytwo.blogg.se

Jag äger en fullblods häst på 11 år, och det har inte alltid varit en dans på rosor, typ nästan aldrig. Hon kasta av mig, hon trampa av mig tånaglar, hon stressade, hon har gått mig nerverna att jag vill slita mitt hår, viljat stå och skrika på henne och ja, tillochmed viljat sälja henne. Och hade hon gått igenom veterinärbesiktningen förra sommaren, så hade hon vart hos en annan tjej. Men hon gick inte igenom pga en kotledsinflammation. Sen blev det lite rehab på det, så hon fick komma hem igen. Jag bestämde mig för att ska hon vara kvar hos mig, så får vi flytta till ett nytt stall och börja om. Så jag gjorde det. Till ett stall där jag lärt mig jättemycket, det hjälper att vara med kunniga ryttare och som pushar en. Började rida för en tränare i stallet, som är jätteduktig. Hon red Kordita, även jag. Och det gick bra. Tills hon började stegra, kasta sig, få panik så fort man tog i tyglarna. Jahopp. Min rädsla kom tillbaks. Blev besök hos veterinären. Vilket visade sig att hon har en mild kissing spines i sadelläget, och i samband med det överbelastat frambenen kraftigt fel, vilket innebar kotledsinflammation i båda frambenen. Lång rehab. Andra sårskador påvägen och en av dem ledde till lymfangit. Som sagt det har varit en lång och brokig väg.
Men just nu, så börjar det kännas bra igen. Vi har börjat träna igen, sakta och försiktigt. Och de har gått väldigt bra. Det var först idag som hon stegrade, och tjaffsade. Men de var mest för att vi hade publik och jag blir nervös då och slutar rida, då tar hon chansen samtidigt som hon känner av min osäkerhet. Men så fort jag började rida, driva och samla så märkte jag stor skillnad och hon slappnade av.

Så ibland tar de lång tid för att hitta varandra men vi har långt kvar, men en liten mini morot är inte alls fel.